SLUT
Jaha, de var det!
Nu är säsongen slut för Kvarnsveden, Blges J20 och BHF..
Jag visste att denna dag skulle komma även denna säsong. Men just nu är jag helt tom.
Vet inte vad jag ska säga eller skriva.
I morgon ska jag till AF på möte och få reda på vad "specialisterna" sagt och gjort för bedömning angående mina problem och så. Min handläggare ringde i fredags och sa att hon inte ville ta det över telefonen. Frågade om det var positivt eller negativt, men det ville hon inte svara på riktigt. Men det lät väldigt negativt. Hon vill väl ha dit mig för att se när jag går därifrån och mår dåligt. Har varit på möte med hon två gånger och båda gångerna har hon tryckt ner mig och fått mig att må skit dåligt. Första gången slutade det med panikångest attack och en tur in till Säter.
Håller på att få ångestattack redan nu. Jag sitter här och känner den där obehagliga känslan i bröstet, tårarna rinner och jag har god lust att försvinna från de här livet nu.
JAG ORKAR INTE MER! DET ÄR FAN SLUT NU! MITT LIV ÄR SÅ TOTALT JÄLVA VÄRDELÖST! JAG HATAR DET! HAR INGEN ANLEDNING TILL ATT FINNAS KVAR HÄR!
~om idag inte var en ändlös landsväg~
Nu är säsongen slut för Kvarnsveden, Blges J20 och BHF..
Jag visste att denna dag skulle komma även denna säsong. Men just nu är jag helt tom.
Vet inte vad jag ska säga eller skriva.
I morgon ska jag till AF på möte och få reda på vad "specialisterna" sagt och gjort för bedömning angående mina problem och så. Min handläggare ringde i fredags och sa att hon inte ville ta det över telefonen. Frågade om det var positivt eller negativt, men det ville hon inte svara på riktigt. Men det lät väldigt negativt. Hon vill väl ha dit mig för att se när jag går därifrån och mår dåligt. Har varit på möte med hon två gånger och båda gångerna har hon tryckt ner mig och fått mig att må skit dåligt. Första gången slutade det med panikångest attack och en tur in till Säter.
Håller på att få ångestattack redan nu. Jag sitter här och känner den där obehagliga känslan i bröstet, tårarna rinner och jag har god lust att försvinna från de här livet nu.
JAG ORKAR INTE MER! DET ÄR FAN SLUT NU! MITT LIV ÄR SÅ TOTALT JÄLVA VÄRDELÖST! JAG HATAR DET! HAR INGEN ANLEDNING TILL ATT FINNAS KVAR HÄR!
~om idag inte var en ändlös landsväg~
Hjälp, på riktigt!
Jag har så mycket jag vill säga, men vet inte i vilken ände jag ska börja.
Jag vill så mycket med mitt liv, jag har stora drömmar, men ingen ork att uppfylla dom.
Jag är så jävla liten just nu. Utan på syns ingenting, men inom mig växer smärtan bara större och större.
Folk frågar, Hur är det med dig? Jo de är bra säger jag av ren vana.. Jag säger nått, men menar något helt annat. Jag vill inte vara kvar i det här livet längre. Jag vill bara bort ifrån allt. Jag tänker många gånger att jag ska ta livet av mig, men jag skulle aldrig göra det. Men, just nu känns det verkligen som enda utvägen. Jag har bitit ihop så länge nu utan att få någon hjälp. Jag får bara piller som gör att jag "mår bra" och sen gör dom en ny bedömning och säger att jag mår bättre än innan. Och att det inte är så bråttom. Är det konstigt att jag "mår bra" när jag är borta i huvudet av alla piller?
Jag mår knappt bra av hockeyn heller längre. Visst, den får mig att känna glädje och någon mening med livet. Jag träffar folk och har faktiskt roligt i några timmar. Men så fort ja åker där ifrån så kommer allt det andra tillbaks. Och nu börjar även dom "dåliga" tankarna finns även under hockeyn.
Säsongen är snart slut och vad ska jag göra då? Hockeyn är det som får mig att gå upp på dagarna, så vad händer när den är slut för min del?
Människor runt omkring mig tycker att jag är knäpp som åker runt och tittar på hockey överallt och som hjälper till gratis och frivilligt. Är det nått fel med det? Jag får hålla på med nått jag älskar och jag får möjlighet att hjälpa till så att allt funkar. Hade jag kunnat så hade jag varit med och hjälpt till i fler klubbar, men det går faktiskt inte att vara på flera ställen samtidigt! Helst av allt så hade jag velat "jobba" inom någon klubb med något, vad som helst! Det är en dröm som jag verkligen vill ska gå i uppfyllelse. Jag har så mycket tankar, funderingar, planer och drömmar. Problemet är jag har så svårt att uttrycka mig, jag har socialfobi och gillar inte uppmärksamhet. Som det är just nu så gör jag bara det jag ska och sen håller jag käften. Ser ingen direkt anledning till att prata med allt och alla och hålla på. Visst, det skulle kanske löna sig i längden. Men det är nog jobbigt ändå att behöva ta kontakt med dom jag verkligen behöver prata med.
I morgon har jag J20 match kl 12.45, ska vara där 10.45.. Vill inte alls. Sen spelar Leksands sin utematch emot Mora, men känner inget riktigt sug att åka dit heller. Kl 19 släpps pucken uppe i Furudal i matchen mellan Ore och Borlänge. Har ingen lust att åka dit heller egentligen. Men jag vet att när jag väl är där så kommer det kännas bra!
Jag har helt tappat livsgnistan. Jag varken vill eller orkar längre. Jag vet inte hur jag ska klara detta, jag vet inte vart jag ska vända mig.
Snälla, kan någon tala om för mig i vilken ände jag ska börja? Kan någon tala om vad jag ska göra för att orka fortsätta? För jag vet ingenting längre. Jag rör mig i stort sett bara mellan sängen och ishallen! Mina favoritplatser!
Jag ber, för första gången, på riktigt om hjälp för att orka fortsätta leva! Jag klarar inte detta själv!
Jag vill inte ha uppmärksamhet, jag vill inte att någon ska tycka synd om mig! Jag vill att Ni runt omrking mig förstår mig! Jag ber er hjälpa mig på rätt väg igen, för jag fixar inte detta själv denna gång.
Nu ska jag ta en näve piller och se till så att jag somnar, drömma lite sjuka drömmar, vakna upp i morgon och försöka hålla god min hela dagen!
Håller tummarna för att det går vägen för Borlänge i morgon! För då blir jag faktiskt väldigt glad!
Jag vill så mycket med mitt liv, jag har stora drömmar, men ingen ork att uppfylla dom.
Jag är så jävla liten just nu. Utan på syns ingenting, men inom mig växer smärtan bara större och större.
Folk frågar, Hur är det med dig? Jo de är bra säger jag av ren vana.. Jag säger nått, men menar något helt annat. Jag vill inte vara kvar i det här livet längre. Jag vill bara bort ifrån allt. Jag tänker många gånger att jag ska ta livet av mig, men jag skulle aldrig göra det. Men, just nu känns det verkligen som enda utvägen. Jag har bitit ihop så länge nu utan att få någon hjälp. Jag får bara piller som gör att jag "mår bra" och sen gör dom en ny bedömning och säger att jag mår bättre än innan. Och att det inte är så bråttom. Är det konstigt att jag "mår bra" när jag är borta i huvudet av alla piller?
Jag mår knappt bra av hockeyn heller längre. Visst, den får mig att känna glädje och någon mening med livet. Jag träffar folk och har faktiskt roligt i några timmar. Men så fort ja åker där ifrån så kommer allt det andra tillbaks. Och nu börjar även dom "dåliga" tankarna finns även under hockeyn.
Säsongen är snart slut och vad ska jag göra då? Hockeyn är det som får mig att gå upp på dagarna, så vad händer när den är slut för min del?
Människor runt omkring mig tycker att jag är knäpp som åker runt och tittar på hockey överallt och som hjälper till gratis och frivilligt. Är det nått fel med det? Jag får hålla på med nått jag älskar och jag får möjlighet att hjälpa till så att allt funkar. Hade jag kunnat så hade jag varit med och hjälpt till i fler klubbar, men det går faktiskt inte att vara på flera ställen samtidigt! Helst av allt så hade jag velat "jobba" inom någon klubb med något, vad som helst! Det är en dröm som jag verkligen vill ska gå i uppfyllelse. Jag har så mycket tankar, funderingar, planer och drömmar. Problemet är jag har så svårt att uttrycka mig, jag har socialfobi och gillar inte uppmärksamhet. Som det är just nu så gör jag bara det jag ska och sen håller jag käften. Ser ingen direkt anledning till att prata med allt och alla och hålla på. Visst, det skulle kanske löna sig i längden. Men det är nog jobbigt ändå att behöva ta kontakt med dom jag verkligen behöver prata med.
I morgon har jag J20 match kl 12.45, ska vara där 10.45.. Vill inte alls. Sen spelar Leksands sin utematch emot Mora, men känner inget riktigt sug att åka dit heller. Kl 19 släpps pucken uppe i Furudal i matchen mellan Ore och Borlänge. Har ingen lust att åka dit heller egentligen. Men jag vet att när jag väl är där så kommer det kännas bra!
Jag har helt tappat livsgnistan. Jag varken vill eller orkar längre. Jag vet inte hur jag ska klara detta, jag vet inte vart jag ska vända mig.
Snälla, kan någon tala om för mig i vilken ände jag ska börja? Kan någon tala om vad jag ska göra för att orka fortsätta? För jag vet ingenting längre. Jag rör mig i stort sett bara mellan sängen och ishallen! Mina favoritplatser!
Jag ber, för första gången, på riktigt om hjälp för att orka fortsätta leva! Jag klarar inte detta själv!
Jag vill inte ha uppmärksamhet, jag vill inte att någon ska tycka synd om mig! Jag vill att Ni runt omrking mig förstår mig! Jag ber er hjälpa mig på rätt väg igen, för jag fixar inte detta själv denna gång.
Nu ska jag ta en näve piller och se till så att jag somnar, drömma lite sjuka drömmar, vakna upp i morgon och försöka hålla god min hela dagen!
Håller tummarna för att det går vägen för Borlänge i morgon! För då blir jag faktiskt väldigt glad!
HJÄLP!
Rörigt inlägg! Sanningen om mig själv just nu! Skriver för mina närmaste ska förstå! Ingen annan behöver bry sig!
Har hänt väldigt mycket sen jag skrev sist.. Min depression har blivit värre, har panikångest emellan åt och har mått allmänt skit sen den dagen jag skrev sist..
Jag har varit sjukskriven i en månad pga av det.. Varit till Säter två gånger och varit och sytt ihop mig i Falun en gång.. Har ökat dosen med antideppresiva och fått ångestdämpande, men inget verkar vilja funka.. Visst jag är gladare och så, men inom mig så gör allt bara ont..
Folk runt omkring mig förstår inte hur jag mår och allt blir bara ännu jobbigare när man måste förklara sig hela tiden. Ingen tror på att jag mår dåligt, ingen tror på att jag har social fobi.. För jag är ju i ishallen och skrattar jämt när jag är ute.. Ishallen är det enda stället där jag klarar av att vara bland massa folk och så.. Och sen tycker jag att det ser bättre ut att skratta bland folk än att gå runt och gråta och vara sur..
Soc vägrar hjälpa mig med den ekonomiska delen, arbetsförmedlingen verkar inte vilja inse att jag är i behov av extra stöd och psykologerna jag träffar inser inte hur dåligt jag mår.. Men jag orkar inte bråka om allting hela tiden.. Jag är på väg att bli utskriven från AF, jag har ingen ekonomi alls och jag vet helt ärligt inte hur jag ska överleva.. Ingen fattar hur illa det är egentligen.. Jag vet att det bara är jag själv som kan hjälpa mig själv, men jag måste få stöd nånstans.. Men det verkar bara vara jag själv som fattar det..
Har kontakt med bästa Eva på VC, utan hon hade jag varit borta för länge sedan! Men hon är guld och ställer upp för mig, fast än hon inte alls jobbar med sånt som jag behöver hjälp med!
Jag kan inte somna på kvällarna om jag inte slänger i mig en jäkla massa piller.. Jag är borta i skallen på dagarna och minns knappt vad jag gjorde för en timme sedan.. Hela jag är ett jävla vrak.. Försöker inte visa nått utåt, men jag orkar faktiskt inte mer.. JAG BEHÖVER HJÄLP!! Annars tar det slut snart..
Enda som är positivt är att BHF har tagit sig vidare och vann idag emot Ore! <3
Inte har nån fattat än heller att nått är galet sen operationen.. Det gör så förbannat ont när jag kissar och sist jag va hos gyn så hade jag blod i urinen.. Men de var tydligen inget allvarligt.. Konstigt konsigt.. Men men, jag är ingen läkare så jag vet inte.. Sjukt tycker jag att låter iaf..
Just nu är jag en riktig jävla surkärring..
Har hänt väldigt mycket sen jag skrev sist.. Min depression har blivit värre, har panikångest emellan åt och har mått allmänt skit sen den dagen jag skrev sist..
Jag har varit sjukskriven i en månad pga av det.. Varit till Säter två gånger och varit och sytt ihop mig i Falun en gång.. Har ökat dosen med antideppresiva och fått ångestdämpande, men inget verkar vilja funka.. Visst jag är gladare och så, men inom mig så gör allt bara ont..
Folk runt omkring mig förstår inte hur jag mår och allt blir bara ännu jobbigare när man måste förklara sig hela tiden. Ingen tror på att jag mår dåligt, ingen tror på att jag har social fobi.. För jag är ju i ishallen och skrattar jämt när jag är ute.. Ishallen är det enda stället där jag klarar av att vara bland massa folk och så.. Och sen tycker jag att det ser bättre ut att skratta bland folk än att gå runt och gråta och vara sur..
Soc vägrar hjälpa mig med den ekonomiska delen, arbetsförmedlingen verkar inte vilja inse att jag är i behov av extra stöd och psykologerna jag träffar inser inte hur dåligt jag mår.. Men jag orkar inte bråka om allting hela tiden.. Jag är på väg att bli utskriven från AF, jag har ingen ekonomi alls och jag vet helt ärligt inte hur jag ska överleva.. Ingen fattar hur illa det är egentligen.. Jag vet att det bara är jag själv som kan hjälpa mig själv, men jag måste få stöd nånstans.. Men det verkar bara vara jag själv som fattar det..
Har kontakt med bästa Eva på VC, utan hon hade jag varit borta för länge sedan! Men hon är guld och ställer upp för mig, fast än hon inte alls jobbar med sånt som jag behöver hjälp med!
Jag kan inte somna på kvällarna om jag inte slänger i mig en jäkla massa piller.. Jag är borta i skallen på dagarna och minns knappt vad jag gjorde för en timme sedan.. Hela jag är ett jävla vrak.. Försöker inte visa nått utåt, men jag orkar faktiskt inte mer.. JAG BEHÖVER HJÄLP!! Annars tar det slut snart..
Enda som är positivt är att BHF har tagit sig vidare och vann idag emot Ore! <3
Inte har nån fattat än heller att nått är galet sen operationen.. Det gör så förbannat ont när jag kissar och sist jag va hos gyn så hade jag blod i urinen.. Men de var tydligen inget allvarligt.. Konstigt konsigt.. Men men, jag är ingen läkare så jag vet inte.. Sjukt tycker jag att låter iaf..
Just nu är jag en riktig jävla surkärring..
