Jag har så mycket jag vill säga, men vet inte i vilken ände jag ska börja.
Jag vill så mycket med mitt liv, jag har stora drömmar, men ingen ork att uppfylla dom.
Jag är så jävla liten just nu. Utan på syns ingenting, men inom mig växer smärtan bara större och större.

Folk frågar, Hur är det med dig? Jo de är bra säger jag av ren vana.. Jag säger nått, men menar något helt annat. Jag vill inte vara kvar i det här livet längre. Jag vill bara bort ifrån allt. Jag tänker många gånger att jag ska ta livet av mig, men jag skulle aldrig göra det. Men, just nu känns det verkligen som enda utvägen. Jag har bitit ihop så länge nu utan att få någon hjälp. Jag får bara piller som gör att jag "mår bra" och sen gör dom en ny bedömning och säger att jag mår bättre än innan. Och att det inte är så bråttom. Är det konstigt att jag "mår bra" när jag är borta i huvudet av alla piller?
Jag mår knappt bra av hockeyn heller längre. Visst, den får mig att känna glädje och någon mening med livet. Jag träffar folk och har faktiskt roligt i några timmar. Men så fort ja åker där ifrån så kommer allt det andra tillbaks. Och nu börjar även dom "dåliga" tankarna finns även under hockeyn.
Säsongen är snart slut och vad ska jag göra då? Hockeyn är det som får mig att gå upp på dagarna, så vad händer när den är slut för min del?

Människor runt omkring mig tycker att jag är knäpp som åker runt och tittar på hockey överallt och som hjälper till gratis och frivilligt. Är det nått fel med det? Jag får hålla på med nått jag älskar och jag får möjlighet att hjälpa till så att allt funkar. Hade jag kunnat så hade jag varit med och hjälpt till i fler klubbar, men det går faktiskt inte att vara på flera ställen samtidigt! Helst av allt så hade jag velat "jobba" inom någon klubb med något, vad som helst! Det är en dröm som jag verkligen vill ska gå i uppfyllelse. Jag har så mycket tankar, funderingar, planer och drömmar. Problemet är jag har så svårt att uttrycka mig, jag har socialfobi och gillar inte uppmärksamhet. Som det är just nu så gör jag bara det jag ska och sen håller jag käften. Ser ingen direkt anledning till att prata med allt och alla och hålla på. Visst, det skulle kanske löna sig i längden. Men det är nog jobbigt ändå att behöva ta kontakt med dom jag verkligen behöver prata med.

I morgon har jag J20 match kl 12.45, ska vara där 10.45.. Vill inte alls. Sen spelar Leksands sin utematch emot Mora, men känner inget riktigt sug att åka dit heller. Kl 19 släpps pucken uppe i Furudal i matchen mellan Ore och Borlänge. Har ingen lust att åka dit heller egentligen. Men jag vet att när jag väl är där så kommer det kännas bra!

Jag har helt tappat livsgnistan. Jag varken vill eller orkar längre. Jag vet inte hur jag ska klara detta, jag vet inte vart jag ska vända mig.

Snälla, kan någon tala om för mig i vilken ände jag ska börja? Kan någon tala om vad jag ska göra för att orka fortsätta? För jag vet ingenting längre. Jag rör mig i stort sett bara mellan sängen och ishallen! Mina favoritplatser!

Jag ber, för första gången, på riktigt om hjälp för att orka fortsätta leva! Jag klarar inte detta själv!
Jag vill inte ha uppmärksamhet, jag vill inte att någon ska tycka synd om mig! Jag vill att Ni runt omrking mig förstår mig! Jag ber er hjälpa mig på rätt väg igen, för jag fixar inte detta själv denna gång.

Nu ska jag ta en näve piller och se till så att jag somnar, drömma lite sjuka drömmar, vakna upp i morgon och försöka hålla god min hela dagen!

Håller tummarna för att det går vägen för Borlänge i morgon! För då blir jag faktiskt väldigt glad!