Om någon nu läser detta, jag har skrivit det för att få ut mina tankar och känslor, jag vill inte att någon ska tycka synd om mig, få dåligt samvete eller nått sånt.. Jag vet att det inte är många som läser så därför väljer jag att skriva av mig här. Det känns bra på nått sätt.. Jag hatar att prata.. Ingen tvingar dej att läsa! 

Sitter här och funderar på mitt liv.. Det som jag kommer ihåg..
Dom tidiga åren kommer jag inte ihåg så mycket utav.. Jag minns att jag älskade att vara hemma hos min mormor och morfar eller hos farmor och Rune.. Kommer inte ihåg varför..
Det enda jag minns från när mina föräldrar va tillsammans är två saker.. Mamma låg på våran kökssoffa, om jag minns rätt så satt Sofia brevid henne och jag stod på sidan och så berättade hon att vi skulle få ett syskon. Det andra jag kommer ihåg är att min mamma sitter på golvet i hallen och gråter och är hemskt ledsen.. Nått annat minns jag inte.. Det är konstigt.. Varför minns man bara vissa saker..
Mina föräldrar skilde sig när jag var 5år. 
Från 6-7 års ålder så minns jag lite mer.. Jag minns att jag inte alls gillade skolan, jag har hatat den från första dagen.. Jag minns att jag inte hade så mycket kompisar.. Vilket antagligen hängde ihop med att jag inte gillade skolan och höll mig för mig själv.. Jag kommer ihåg att jag gjorde allt för att få vara hemma från skolan, och jag vet att jag vart släpad över skolgården till klassrummet många gånger.. Det va väl i 3-4-5 nån gång kanske..
När jag började i 6an fick jag en riktigt bra lärare som verkligen förstod mig.. Hon lät mig sitta längst bak i klassrummet utan någon brevid mig och vart det för jobbigt så fick jag sätta mig ute i grupprummet själv.. Det värsta jag visste var att vara i ett rum fullt med folk.. Speciellt när dom bara sket i en och ingen brydde sig.. Jag hade 2-3 kompisar som jag umgicks med, bara killar.. Tjejer kom jag inte överens med, vilket jag fortfarande inte gör.
Jag vet att jag hellre ville bo hemma hos morsan för hon va inte lika hård som pappa, hon lät mig slippa undan oftare, jag har alltid velat vara mer hos henne. Jag vet inte varför. Men många olika saker gjorde att vi ofta fick vara hos pappa i längre perioder..  
När jag började i 7an så blev det inte mycket bättre.. Då vart det nya klasser och flera olika klassrum, långa korridorer att gå igenom.. Jag såg verkligen inte fram emot det.. Det vart även enklare att skolka. Jag sket i många lektioner, satt ute i sofforna eller så gick jag hem.. Till slut så fick jag börja i en specialgrupp, där vi bara var 2-3 stycken. Då gick det lite bättre.. Men naturligtvis så kunde dom inte behålla den läraren vi hade för att hon inte hade nån lärarexamen.. Så fick nån ny.. Som inte fattade nått, vilket gjorde att jag sket i dom lektionerna också..
När det var dags för 8an så provade jag att byta till djuråsskolan för jag hade fått en jättebra kompis som gick där och jag tänkte att det skulle funka bättre eftersom morsan bodde i gagnef och allt sånt, men redan första dagen så sket min kompis i mig och allt gick åt helvete, det blev bara ännu värre. Så efter en månad så bytte jag tillbaks och så fixade vi så att jag fick ha praktik på min pappas firma i stället för att vara i skolan.. Tror ni jag pluggade nått då? Tjena, inte mycket.. Inte vad jag kommer ihåg iaf..
När jag sedan skulle börja 9an fick jag välja själv om jag ville gå kvar i skolan. Vilket jag inte ville så klart så jag hoppade av den.. Var hemma hela dagarna i stället.. Va vaken på nätterna och kollade på boxning hela nätterna, sov hela dagarna, satt på pizzerian och drack cola och snackade med folket där, umgick med morsan och hennes kompisar, drack öl.. Jag kände mig mer hemma med alla som var äldre än mig. Jag tyckte att jag hade mer gemensamt med dom än med personer i min egen ålder.. Har alltid föredragit att umgås med äldre.. Vet inte varför.. När jag hade varit hemma ett år så började jag på IV.. Funkade väl till en början men sedan så ballade det ur igen... Och så hade det varit flera gånger under dom senaste åren. Har börjat pluggat och det har funkat bra och sedan har jag bara skitit i det efter ett tag..
När jag var 15 så träffade jag Lars.. Jag vart kär.. Han var 35, men det sket jag i.. Som sagt har alltid föredragit äldre.. Vi vart ett par och jag bodde hos honom i stort sett hela tiden.. Vilket mina föräldrar inte gillade, men dom kunde inte göra så mycket. Dom försökte hindra mig från att träffa honom och skickade mig ner till min mormor och morfar i hopp om att ja skulle strunta i honom. Men det blev ju bara likadant när jag kom hem.. Jag var 15 och kär.. Då blir man blind och ser inte skiten förens det är försent.. Han var arbetslös, hade två barn, socbidrag och en lägenhet som han inte betalt hyra för på flera månader.. I början va allt jättebra, vi bårkade aldrig och hjälptes åt med allt.. Men efter ett tag så vart det bara värre och värre.. Jag försökte plugga och jobba samtidigt som jag skulle ta hand om honom, hans barn, städa, diska,tvätta,laga mat och allt annat.. Jag var 16 år och en jobbande, pluggande hemmafru! Hur man nu får det att gå ihop.. Jag misstänkte även att han var otrogen och jag vet inte hur många gånger jag grät mig till sömns.. Men han sket bara i vilket.. En dag mitt i alltihop så kände jag att det var nått som inte stämde och jag gjorde ett graviditetstest och det visade att jag var med barn.. Han ville absolut inte ha barnet.. Det var det enda han sa till mig, han kunde inte säga nått annat för hans barn var hemma just då och han ville såklart inte att dom skulle veta nått.. Det slutade med att jag flyttade hem igen och va helt säker på att behålla barnet.. Det var det enda jag ville.. De värsta jag kunde tänka mig var att göra en abort.. Men efter mycket tänkande så bestämmde jag mig för att göra en abort iaf och dum som jag var så gick jag tillbaks till honom.. Han stöttade mig inte ett skit igenom aborten utan jag fick gå igenom det själv.. Det absolut värsta och jobbigaste jag någonsin gjort tror jag.. Inte så långt efter det så tog det slut mellan oss på riktigt. Vi hade flyttat hem till lägenheten som min mamma hade i källaren och en dag bråkade vi så jävla mycket så jag sa åt honom att han fick välja mellan att gå ut igenom dörren och aldrig mer komma tillbaks eller stanna kvar hemma och reda ut allt.. Han valde att gå och jag lät honom inte komma tillbaks.. Det var nog det absolut bästa som kunde hända.. Han fick ju välja det själv, jag slapp göra det.. Jag borde aldrig ens förlåtit honom från början. Men är man kär så är man.. Jag tänker ofta på det och funderar på hur jävla dum man får vara.. Jag ångrar det så mycket och kan inte släppa det... Det har fått mig att inte kunna lita på killar alls under väldigt lång tid.. Jag har fortfarande svårt att göra det, kommer nog ta lång tid innan jag kan göra det igen..
Strax innan jag skulle fylla 18 så flyttade jag till min först egna lägenhet.. På Rännarheden i Gagnef.. Trivdes väldigt bra där.. Men det var ganska ensamt.. Kommer faktiskt inte ihåg så mycket av tiden där.. De enda jag kommer ihåg riktigt bra är att jag och Hanna satt där en natt och drack sprit tills virket va slut och hon skulle ta sig till macken i snöstorm och fixa mer.. Under tiden som hon var borta så somnade jag på tangentbordet vid datorn.. De är ju ett bra minne.. Hahah Vi hade roligt iaf.. Kommer inte ihåg riktigt hur länge jag bodde där.
Men jag var 18 iaf när jag flyttade där ifrån till Kvarnsveden.. Trivdes ännu bättre där och hade hade närmare till mina vänner då dom flesta bodde i Borlänge.. Började gå på krogen en hel del och träffade massa nytt folk.. Alla äldre än mig naturligtvis.. Haha Drack en hel del faktiskt, men ansåg att det var inte så överdrivet mycket.. Alla mina vänner drack ju så varför skulle inte ja kunna göra det.. Jobbade hos pappa och försökte så gott jag kunde med allt.. Kommer inte ihåg så mycket mer förutom en hel del baksmällor och massa ångest.. :(
Nån månad innan jag skulle fylla 20 så ville jag börja plugga och valde att flytta hem till pappa i Mockfjärd.. Vilket inte funkade alls.. Allt sket sig nästan på en gång..
Vid jul så valde jag att flytta hem till morsan och hennes gubbe.. Bodde i vardagsrummet och det funkade ett tag.. På julafton förra året va jag ut med en kompis i Borlänge.. Vi brukar träffas på Skrubben och sitta och snacka skit och dricka öl.. Väldigt trevligt faktiskt.. Träffade även annat roligt folk och vart bjuden på en hel del Tequila.. Det slutade med att jag fick sova hos polisen den natten.. Vilket resulterade i att jag fick en kallelse från soc.. Åkte på det där mötet och svarade på lite frågor och dom tyckte väl att jag drack lite mycket, men ansåg att det inte var så farligt.. Jag kontaktade dom igen för att höra om jag kunde få hjälp med pengar då jag sökte jobb och inte ville vara arbetslös.. Så jag vart kallad till ett till möte och då fick jag svara på frågor om mina alkoholvanor som dom glömt ställa förra gången.. Fick man mellan 0 och 6 poäng så var de ingen fara alls, fick man mellan 6 och 10 var man i riskzonen, fick man över det så hade man problem.. Jag fick 12.. Jippie tänkte jag, de var de sista jag behövde just du.. Fick en tid hos en jättebra beroende sjuksköterska eller va det heter.. Och hon kom fram till att jag har ett alkoholberoende.. Jag anser själv att jag inte har nått beroende.. Jag kan vara utan alkohol utan problem, jag har inget behov av att vara full.. Jag gillar öl, det är gott.. Problemet ligger i att jag hatar att vara ensam.. Jag åker ner på stan och dricker öl för att träffa folk.. Jag har lättare att prata med folk när jag har drukit och man träffar mycket roligt folk på stan..  Hon jag var och pratade med skickade mig till en psykolog.. Vi kom fram till att jag har social fobi.. Vilket jag redan har börjat bearbeta själv.. Jag gör saker idag som jag aldrig skulle ha gjort för 3 år sedan.. Då skulle jag inte ens satt min fot på en krog själv vare sig jag var full eller nykter.. Idag kan ja gå och sätta mig på Skrubben och ta en cola, prata med lite folk och sedan gå hem.. I alla fall så är allt de där avslutat nu.. Jag är oftare nykter.. Har ju lika kul oftast ändå.. Men visst har jag mina fyllor ibland, men vem skadar det.. Jag har inget alkoholberonde som dom påstår.. Hade jag haft det så hade jag inte klarat av att vara chaufför och sitta på krogen nykter och titta på när andra dricker, och jag hade inte kunnat vara nykter så länge som jag är vissa perioder.. Punkt slut med det.. Och min social fobi, de stämmer nog en hel del.. Tänk om jag fått höra det för några år sedan, under tiden jag gick i skolan.. Då hade jag kanske kunnat börja bearbeta det redan då och klarat av skolan och så.. Men när ingen ville hjälpa mig då och jag själv avskydde att prata med folk så vart det aldrig så.. Men nu har jag fått reda på vad som ligger bakom och jag har bearbetat det själv utan att egentligen vetat varför jag har haft det så jobbigt med vissa situationer.. Nu klarar jag av det mesta som jag haft svårt med tidigare.. Det går framåt hela tiden! :) I mars i år så fick jag en lägenhet i Kvarnsveden igen.. Fick bo gratis dom tre första månadernamot att jag skulle renovera lägenheten själv.. Vilket jag gillade väldigt mycket eftersom att jag skulle få göra precis hur jag ville.. Men de enda jag gjort är att tapetsera rummet.. Men inte ens de är färdigt.. Jag kan inte göra det själv, ingen har tid att hjälpa mig och det finns inge pengar att köpa grejjer för.. Jag får lika mycket pengar i månaden som min lägenhet kostar.. Men pengar och det har jag redan tagit upp i ett tidigare inlägg så nog om det nu..
Den senaste tiden har varit extremt jobbigt.. Jag har sagt upp bekantskapen med flera av mina såkallade vänner. Även fast dom har behandlat mig som svin och utnyttjat mig så har det tagit hårt på mig.. Jag har inte haft nån att umgåtts med.. Jag vet att det är det bästa för mig att inte ha nån kontakt med dom för dom bara sårar mig.. Men när jag inte har några andra vänner.. Eller det har jag väl, men inga som jag umgås med speciellt mycket.. Jag sitter hemma själv hela tiden när jag inte jobbar eller sitter på krogen och försöker hitta nya vänner.. Visst man träffar folk där, men ingen som bryr sig i att höra av sig eller så.. Jag försöker fråga folk om man ska hitta på nått, men ingen verkar intresserad.. Alltså som sagt tvingar jag inte nån att vilja umgås med mig, men kan inte folk bara säga att dom inte vill.. Jag vill bara komma till att jag känner mig så förbaskat jävla ensam..
Och det jag saknar mest av allt är kärleken.. Kanske kan låta desperat.. Men jag har lekt färdigt.. Jag vill inte ha nå jävla en gångs grejjer.. Jag vill ha ett riktigt förhållande med någon som gillar mig för den jag är och inte bara knulla och dra vidare.. Vad hände med de där med att träffas och umgås och bli kär innan man hoppar i säng? Är det bara jag som anser att det ska vara så? Visst kan jag hoppa i säng med nån och ha en engångs grejj, men det är inte min grejj egentligen.. Det finns inge bättre än att ha sex med någon man tycker.. Jaja, jag är skit dålig på att förklara vad jag menar.. Ingen som läser ändå som bryr sig och jag skriver detta enbart för min egen skull..
Och att jag sedan före drar äldre gör inte saken lättare.. Alla anser att jag är för ung, det går bra att knulla men inget mer.. Haha Sedan har jag inte utseendet med mig heller och det försvårar allt ännu mer bara eftersom alla går efter utsidan och skiter i insidan verkar det som.. Jag är ju en sådan som går efter insidan.. Jag bryr mig skit i utsidan när jag tycker om någon..  Har man en fin insida så blir utsidan automatiskt fin också.. Men nog snackat om det..

Jag önskar att jag kunde komma ihåg mer från min barndom.. Jag vet att jag bara är 20, men det känns som att jag levt i 40.. Jag känner mig äldre än vad jag är och det är ofta jag får höra att folk tror att jag är äldre.. Att veta att jag ska leva en massa år till skrämmer mig en hel del.. Samtidigt är jag väldigt rädd för att dö.. Mina tankar snurrar hela tiden och när jag väl sover så drömmer jag en massa sjuka saker..

Detta vart det längsta inlägget jag någonsin skrivit, men jag funderar ofta mycket över min barndom, vad jag gått igenom och allt sånt.. Jag har inte pratat om det förut och jag lär inte göra det senare heller, utan enda sättet att få ut det på är att skriva, vilket jag gjort nu.. Och jag känner en stor lättnad.. Det känns som att prata med någon fast utan att behöva prata.. Ingen som stirrar på en och är trött på att höra mina tankar.. Vissa saker har jag glömt bort att skriva, vissa saker vill jag inte skriva.. Några stenar har fallit av mina axlar nu iaf..

Resten kommer nån annan gång, när det känns behövligt..

Tror jag valde att skriva av mig här av den anledningen att mina föräldrar läser min blogg.. Sen behöver jag nog inte säga så mycket mer..

Älskar er, de vet ni... Hjälp mig att minnas.. Nått ligger bakom allt..